Ankröv

Dun. Jag har egentligen alltid varit mot det här med dun. Ända sedan jag i min ljuva ungdom var stödmedlem i Djurens Rätt och hörde talas om den hemska dunindustrin där stackars ankor blev plockade levande. Sedan dess har mina principer smulats sönder. Tyska tjocka dunkuddar kom in i mitt hem på grund av/tack vare min man. (Alltså, inte för att han är tysk, men...)

Fluffiga stora kuddmoln är väl ganska trevligt. Men efter ett tag föredrog jag ändå min vanliga "normala" kudde. Min syntetkudde med lagom mycket fluff. I förra veckan tänkte jag att det var dags att tvätta de där dunkuddarna efter två års användning. (Jag vet, äckligt, jag vill inte ens tänka på alla...vahettere...kvalster!)(Och kvalsterbajs!!) Så jag tvättade enligt konstens alla regler. Gjorde till och med en omfattande google-undersökning innan för att vara säker på tillvägagångssätt. ÄNDÅ började kuddarna lukta gammal ankröv. Typ ankbajs blandat med unket, mögelaktigt.

Ni som aldrig umgåtts med ankor och höns vet kanske inte vad jag pratar om. Men besök närmsta hönsgård eller ankdamm så förstår ni hur övervidrigt de luktar. Jag vet för vi har haft både ankor och höns hemma och de luktar inte hallontårta om man säger så. TROTS att jag först tvättat enligt tvättlapp och google-råd och torktumlat kuddarna i sammanlagt 5+ timmar (vilket kräver TVÅ tvättstugebokningar!) och fluffat upp dem och haft mig så går stanken av ankrumpa inte bort.

Jag återgår härmed till min dun-bojkott!

Klosterliv

Det där listmålet att skriva om böcker jag läst här på bloggy går inte så bra...Kanske är det inte så hyperintressant heller, men det är ju mest för min egen skull jag gör det.

Inatt läste jag i alla fall ut Genom den trånga porten - mina sju år i kloster av Karen Armstrong.

Jag brukar inte läsa biografier, jag har nog aldrig ens gjort det när jag tänker efter, men den här boken var jätteintressant så nu är jag peppad på att läsa fler. Författaren, Karen, går i kloster när hon är 17 och blir så småningom Syster Marta, det här är hennes historia om klosterutbildningen och hur det sedan kom sig att hon lämnade livet som nunna.

Efter att ha läst boken inser jag att jag hade ganska lite kunskap om hur det är att bli och vara nunna. Alltså, jag visste ju det där om celibatliv och fattigdomslöfte men jag tror aldrig riktigt att jag funderade över vidden av det. Karens nunneorden tillhörde visserligen en av de strängaste och hon blev utbildad till nunna innan reformerna i Andra Vatikankonciliet genomfördes, så hennes berättelse är förmodligen av det mer extrema slaget.

När jag läste den här boken kunde jag inte låta bli att tänka att om en person utsattes för den behandlingen som var standard i klostret av någon annan så skulle det räknas som misshandel. Inte så mycket fysisk kanske, men väl psykisk. Att bli nunna tycks handla om att bryta ner personligheten och skapa en ensam och tom individ, att dö som författaren själv beskriver det.

(Om tiden som novis) "Hon är helt isolerad från omvärlden så att ingenting ska kunna avleda hennes tankar från den oerhörda uppgift hon åtagit sig. Hon övas i bön och i de klosterliga dygderna: ödmjukhet, fattigdom, kyskhet och lydnad. Men genom all denna övning skall hon brytas ner. Först när hennes världsliga jag har krossats kan Gud av spillrorna bygga upp en ny Kristuscentrerad individ."

Jag har väldigt svårt att förstå vad det skulle tjäna till att leva livet på ett sådant sätt och jag kan inte påstå att boken överhuvudtaget gav mig någon klarhet i frågan, men jag är ju inte kristen heller så det kanske ligger bortom mitt förstånd oavsett. Men, som sagt, intressant läsning. Jag kommer definitivt att läsa Spiraltrappan som är fortsättningen och som handlar om återanpassningen till livet på utsidan.

Har ni läst något bra senaste tiden som ni vill tipsa om?

Fab

Okej, det är inte fredag idag, så tekniskt sett är inte detta en fabulösa fredagslista, men jag behöver en lista nu. Min spanska kandidatuppsats fick inte godkänt, tydligen krävdes lite fler omarbetningar och bättre lycka nästa tillfälle som kursen ges. Det är inte ovanligt att behöva göra om sånahär uppsatser, men det suger ju. Fast jag är ändå glad och tacksam över:

* Jag behöver egentligen inte kursen för min långsiktiga examensplan, jag bara ville ha den.
* Jag behöver inte poängen för CSN.
* Jag kan göra om kursen nästa år och bara omarbeta de delar som inte höll måttet, alltså kan jag ta poängen sen utan att behöva göra om hela jobbet från början.
* Jag skickade min CV till 6 arbetsgivare eftersom att jag tänkte att det vore bra med ett extrajobb till hösten. Har redan tre intervjuer varav den första tar plats på skype i morgon eftermiddag.
* Tv-serien The Middle.
* Kardemummaté.
* Halal-leverpastej.
* Skatteåterbäring!
* Nya sneakers.
* Nya köksstolar, rejäla och fina i trä. Helt gratis från bredvid soprummet där folk ställer grejer som andra kan hämta om de vill.
* En blårandig munkjacka från samma ställe.
* Mannen som gått och handlat chips till mig.
* Sommarväder.
* Pratade med BBV och systeryster i telefon idag.
* Terminen är slut och jag är fast besluten att ha en rolig och bra sommar.

Kändisspaning och kattpäls

Igår var vi på handledarutbildning, mannen och jag. Det är alltså tänkt att jag ska kunna övningsköra med honom. Som i att JAG ska lära honom att köra bil alltså. Stackaren vet inte vad han ger sig in på. Jag kan vara hur tålmodig och pedagogisk som helst. Med andra människor, men med min man...tja...not so much. Dessutom har jag av en nära vän förärats namnet Road Rage-Anna. Hm. Dock vill jag påpeka att jag är ganska så beskedlig och vän trots detta, mina aggressioner yttrar sig mest bara i att jag sitter och muttrar argt och förbannar mina medtrafikanters bristande trafikkunskaper.

Hur som helst. Handledarkursen var...intressant. En av deltagarna såg exakt ut som Edward Norton. Alltså, jag skojar inte.

Edward Norton eller en norrländsk älgjägare?

Så lik att jag inte är säker på om jag snott denna bild från google eller faktiskt fotograferat kursdeltagaren. Eller jo, det vet jag, jag brukar inte fotografera okända (kända) människor. (Även om det har hänt.) Dessutom har Edward Norton på sig keps när han är i Sverige och så jagar han tydligen älg. Jahaja.

En annan av kursdeltagarna berättade hela sitt livs historia för mig. Av någon anledning dras ju alla galningar till mig. Alltid. Främlingar kommer fram och berättar om allt från sin svåra ångest till hur man bäst får bort lukten från gamla sillburkar. (Autentiska exempel!) Jag blir lite nervös att det har att göra med att de tror att jag är en av dem. Är jag? Vad är det för vibbar jag sänder ut egentligen? Jag hoppas innerligt att det bara är min pedagogiska tålmodighet som gör att de så gärna vill prata med mig.

Smickrande i sammanhanget var i alla fall att jag tror att hon trodde att jag var ungefär i hennes ålder, alltså någonstans kring arton. Hon såg helt chockad ut när jag sa att jag var 27. (Hurra för det!) Sedan berättade hon att hon inte gillar apelsinjuice eller lakrits och att hon är "jättebra på att rita katters päls". Det kommer hon säkert att ha nytta av någon dag.