Kändisspaning och kattpäls

Igår var vi på handledarutbildning, mannen och jag. Det är alltså tänkt att jag ska kunna övningsköra med honom. Som i att JAG ska lära honom att köra bil alltså. Stackaren vet inte vad han ger sig in på. Jag kan vara hur tålmodig och pedagogisk som helst. Med andra människor, men med min man...tja...not so much. Dessutom har jag av en nära vän förärats namnet Road Rage-Anna. Hm. Dock vill jag påpeka att jag är ganska så beskedlig och vän trots detta, mina aggressioner yttrar sig mest bara i att jag sitter och muttrar argt och förbannar mina medtrafikanters bristande trafikkunskaper.

Hur som helst. Handledarkursen var...intressant. En av deltagarna såg exakt ut som Edward Norton. Alltså, jag skojar inte.

Edward Norton eller en norrländsk älgjägare?

Så lik att jag inte är säker på om jag snott denna bild från google eller faktiskt fotograferat kursdeltagaren. Eller jo, det vet jag, jag brukar inte fotografera okända (kända) människor. (Även om det har hänt.) Dessutom har Edward Norton på sig keps när han är i Sverige och så jagar han tydligen älg. Jahaja.

En annan av kursdeltagarna berättade hela sitt livs historia för mig. Av någon anledning dras ju alla galningar till mig. Alltid. Främlingar kommer fram och berättar om allt från sin svåra ångest till hur man bäst får bort lukten från gamla sillburkar. (Autentiska exempel!) Jag blir lite nervös att det har att göra med att de tror att jag är en av dem. Är jag? Vad är det för vibbar jag sänder ut egentligen? Jag hoppas innerligt att det bara är min pedagogiska tålmodighet som gör att de så gärna vill prata med mig.

Smickrande i sammanhanget var i alla fall att jag tror att hon trodde att jag var ungefär i hennes ålder, alltså någonstans kring arton. Hon såg helt chockad ut när jag sa att jag var 27. (Hurra för det!) Sedan berättade hon att hon inte gillar apelsinjuice eller lakrits och att hon är "jättebra på att rita katters päls". Det kommer hon säkert att ha nytta av någon dag.