måndag 1 juli 2013

Bra början

Vi vadar omkring i flyttkartonger. Det där frustrerande stadiet där man inte riktigt vet var man ska börja. Problemet är också att en hel massa kartonger ska ner i förrådet för vidare förvaring tills vi kanske eventuellt om hundra år får ett eget ställe i den här staden. I förrådet finns redan en massa saker som hamnat där men som egentligen ska upp i lägenheten. Så kan det gå. Det känns lite smått överväldigande det här med att flytta. Jag hatar att flytta. Kanske inte världens smartaste att välja huvudstaden då med tanke på att förstahandskontrakt är sällsynta och flytta runt verkar vara allt för vanligt. Varför har jag inte ställt mig i bostadskö i Sthlm för länge sedan när jag har stått i kö i Göteborg (av alla ställen) i 7 år???? Eller omvänt, varför flyttar jag (vi) inte till Göteborg istället?

I övrigt har det börjat bra, jag har redan lyckats bli vän med granntanten. En söt gammal gumma som kallade mig gullig det första hon gjorde. Jag tror hon har ett gott öga till Brushan Imad och att gillandet därför även spiller över på oss också. Det där med att gå över med mat till grannarna är ett mäktigt verktyg för att bygga goda relationer antar jag. Han hade tydligen bjudit henne på mat. Sådär som man tyvärr inte gör i Sverige så ofta, men som tillhör den arabiska/islamiska vänligheten. I vilket fall är det ju trevligt att bli kallad gullig när man springer i trappor och är alldeles trött och svettig och rese-stressad.

Märsta

Hejhej lilla blogg!
Nu har vi precis landat i vårt nya hem efter att ha kört fram och tillbaka till Stockholm (Märsta). Ja för det var nämligen helt hutlöst dyrt att anlita flyttbil så vi fick helt enkelt hyra en liten lastbil och köra ner grejerna från Umeå själva. Eller, själv. Jag körde, något annat vore olagligt och möjligen livsfarligt då mannen inte har körkort och knappt testkört i sitt liv. Efter att ha lossat alla grejer och sovit var det bara att vända och lämna tillbaka bilen i Umeå igen. Puh!

Jag vet, det låter helt kokobahia, men det var faktiskt det överlägset billigaste alternativet att köra ner själva, köra upp igen och sedan flyga ner igen. Mycket, mycket, mycket billigare än flyttfirma och flera tusenlappar billigare än alternativen hyra här-lämna där som fanns att tillgå.

Nu bor vi alltså hos mannens bror i Märsta, den där brodern som av någon anledning kallas Omda, som jag tror betyder ungefär borgmästare. Jag hoppas innerligt att detta sammanboende kommer att gå bra och vara utan nervsammanbrott. Alltså, det är inga problem, Brushan Imad (som jag föredrar att kalla honom) är inte någon nervsammanbrottsframkallande person och jag hoppas vi inte heller är det i någon större grad. Men detta med att bo tillsammans och lite trångt sådär är ju i sig lite av en nervsammanbrottsframkallande situation  oavsett.

Dock inte lika mycket så som när jag bodde kollektivt i Spanien förstås. I denna nya bostadssituation slipper jag en storrökare som röker inomhus och då gärna i det allmänna köket för att hennes rum inte ska börja lukta rök. Nu slipper jag också en hund som bajsar och kissar inne och nämnda hunds ägare (samma rökare btw) som 99% av gångerna överhuvudtaget inte plockade upp/torkade efter hunden. Så, ja det här kollektiva boendet är definitivt mindre nervsammanbrottsframkallande om man ser till förutsättningarna.

Och nu när jag använt det synnerligen sammansatta och långa ordet nervsammanbrottsframkallande (man måste älska att det går att skriva så på svenska) alldeles för många gånger så sätter jag punkt för nu.