Leif GW och jag

Jag köpte en fluffig väst från H&Ms barnavdelning. Barnavdelningen alltså! Så mycket fint det finns där - eller tycker jag bara så för att jag umgås med ungar hela dagarna och därför har tagit över deras smak? Haha, vem försöker jag lura? Jag har alltid varit såhär!

I alla fall, ett stycke fluffig väst.

Det kan hända att jag och västen, under den korta tid vi haft tillsammans hunnit utveckla en relation liknande den Leif GW Persson har med sin väst...

Till mitt försvar så kom höstkylan väldigt plötsligt. Och, dessutom, en fluffig väst passar till det mesta.

På tal om Persson, fast som i min gamla högstadielärare, så har jag i veckan fallit till föga och återanvänt hans gamla regler. De är liksom geniala i sin enkelhet. Fem regler som innefattar det mesta.

1. Kom i tid

2. Ha alla grejer med

3. Var tyst

4. Gör bara jobbet

5. Gör språkläxorna

Just den där sista punkten är kanske lite speciell då min gamla lärare hade matte och naturvetenskap men bara innefattade språkläxorna. Jag förstår dock poängen, även om jag som språklärare såklart är rätt partisk i frågan, för det är ju faktiskt språk som behöver nötas in på ett annat sätt än andra ämnen, glosor och sådant ni vet.

När en av eleverna ifrågasatte att jag glömt regeln om att inte slåss hänvisade jag bara till punkt nr. 4. Vattentätt! Förutom, såklart om någon tolkar "var tyst" lite i överkant, då blir det inte mycket språkträning, även om det här går att hänvisa till punkt 4 igen.

Fabulösa Fredag

Det var ett tag sedan, eller hur?

Samlade saker som jag är tacksam över kommer här (utan inbördes ordning)

* Att min ögonoperation gick bra och att jag nu ser bra UTAN glasögon. Ni kanske inte visste det, men jag lasrade faktisk ögonen för ett tag sedan.

* Min chef - Rektor A som snällt gick med på att låta mig gå ner lite i arbetstid och är ett fenomenalt stöd och en allmänt bra människa.

* Veckans bästa beslut; att gå ner i arbetstid till någonstans kring 80% (mitt schema är inte riktigt klart) och därmed få onsdagarna "lediga" så att jag kan plugga.

* Fattar ni vad glad jag är över dessa onsdagar! Vilka möjligheter som öppnas upp! Bara att kunna, ni vet, gå på banken, eller boka en tvättid under dagtid (när tvättstugan, belägen i källaren inte känns lika läskig) hinna med plugget ordentligt...Allt sådant vardagligt som känns som att det kommer gå så mycket lättare med bara en dags skillnad.

* Veckans uppgift i engelsk litteratur är att läsa Jane Eyre - som jag ändå velat läsa ett tag!

* Förmånen att få undervisa och umgås med roliga elever. Allihopa, men kanske lite extra de elever jag har i engelska.

* Mina kollegor som är så himla BRA!

* Bli kramad av eleverna i när man kommer tillbaka efter att ha tillbringat en dag feberhuttrandes under två täcken.

* Mina små vänner i ettan som blir sura när jag inte varit med dem i veckan utan vikarierat i fyran istället. Sötnöss!

* Att vara någotsånär frisk från det där feberhuttrandet. Halsontet hänger kvar, men det är ok ändå.

* Underbara, fina mannen som passar upp och tar hand om mig när jag är sjuk (annars också, förstås.)

* Min telefon som jag fick i Eid-present av mannen. Jag som trodde att jag aldrig ville ha en smart telefon är numera kär och beroende av min I-phone.

* Mamma hälsar på snart.

* Systeryster hälsar också på snart.

* Helgen som ligger framför mig.

Plötsligt händer det II

Ännu en sak jag inte väntade mig skulle hända;

Kommer hem från jobbet och mannen har varit i tvättstugan. Redan det är anmärkningsvärt eftersom att jag är tvätt-kontrollfreak och inte låter honom tvätta. Att han alltså vågat sig på att göra detta utan min tillåtelse är nog anmärkningsvärt. Än mer förvånad blir jag när jag ser att han vikt tvätten supernoga. Jag kunde inte ha gjort det bättre själv. Så bra vikt är den.

Kanske, kanske någon gång i framtiden kan han bli betrodd att även tvätta mina kläder.

Fast troligtvis inte.

Plötsligt händer det...

Jag trodde faktiskt aldrig att det här skulle hända.  

Tyska. Efter katastrofterminen som tyskstuderande med världens värsta lärare (utom i litteratur, hon var underbar!) hatade jag allt som hade med tyska att göra. Ok, inte min man då, trots att vi träffades på universitetet just på grund av tyskan. Men jag blev aggressiv och mådde dåligt bara av att höra språket talas. Jag överdriver inte. I min ilska kastade jag till och med en massa användbara stenciler och ett grammatikhäfte med övningar. Jag som alltid annars sparar saker i evigheters evighet.

Men så plötsligt känner jag att jag faktiskt kan tänka mig att plugga tyska igen. Bara sådär, efter att ha gått omkring och hatat blotta tanken på tyska i två års tid. Jag vill inte börja nu förstås, det har jag inte tid med. Först står en seriös examen på agendan så att jag kan bli lärare på riktigt. (Även om det känns nog så mycket på riktigt när jag står där framför en klass sjuor och har engelsklektion.) Men eftersom ett av mina livsmål är att lära mig onormalt mycket och aldrig sluta plugga så blir det nog kanske så att jag läser tyska igen någon gång i framtiden. Bara för att. För nöjes skull. (Jag vet, jag är själv i chock över det här.)

För, ni vet, jag är en av de där knasiga människorna som faktiskt gillar grammatik. Och att gilla grammatik är nog något av en förutsättning för att orka lära sig det knöliga språk som är tyska. Sen har de ju faktiskt rätt fina och användbara ord också.

Så jag känner faktiskt lite Vorfreude (med stort v, såklart, det är ju ändå ett tyskt substantiv) inför att någon gång plugga tyska igen. Det var ju trots allt med tyskan som mitt språknördande en gång började. Visserligen för att det var det enda B-språk som erbjöds när jag valde (eller, ja man kunde välja franska också, men då skulle man behöva åka 2,5 mil enkel resa för att ha lektioner) men i alla fall.

Kål

Terminens första bok i litteraturkursen i engelska är An imaginary life av David Malouf. Den var helt ok läsning. Orkar liksom inte brodera ut texten om det här eftersom jag måste analysera den tillsammans med mina kursare. Jag har dock haft lite problem med författaren: Malouf, jag är helt oförmögen att se hans namn utan att min hjärna hela tiden läser det som 'malfouf'.

Ni vet...

bildkälla

Malfouf. 

Eller kåldolmar som jag brukade kalla dem tills jag träffade min arabiska man. 

MMmmm...malfouf...

Ett av alla intryck

Ett av alla nya intryck såhär första veckorna på nya jobbet var när skolans nya musiklärare vandrar in i ettornas klassrum och ser precis ut som Jemaine Clement, ni vet Flight of the Conchords-Jemaine. Frisyren och glasögonen och alltihop.

Ok, musikläraren kanske inte hade lika svulstiga polisonger men åh, vad jag hade svårt att hålla mig allvarlig när han presenterade sig.