Min barnmorska är helt fantastisk. Hon är en superpeppig liten tant som bara liksom bubblar och man kan liksom inte låta bli att älska henne. Så långt är allt väl, men så förra veckan när jag var på kontroll började jag ändå ifrågasätta henne litegrann.
Ligger på britsen med magen i vädret och så böjer hon sig över mig och ser frågande ut.
"Vad är det där?"
"Ehhh, ja det är nog min navel, den ser lite konstig ut." Ursäktar jag mig för jag vet att min navel bara ser ut som en blå prick just nu. Blodkärl som skiner igenom antar jag. Ibland står den ut lite, men inte så värst och när jag ligger ner är den som sagt bara en blå prick på den stora badbollsliknande yta som utgör min mage för tillfället.
"Är du säker?" Frågar hon.
Jag börjar tro att kvinnan har fått hjärnblödning då det absolut inte finns någonting annat på min mage som ens liknar en navel, så uteslutningsmetoden borde rimligen försäkra henne om att så är fallet.
"Ehhh, ja?" Piper jag, nu lite osäker på mig själv. "Jag ser ju ingenting."
"Hmmm..." Hon verkar inte helt övertygad, utan tittar ännu närmare. "Kliar det?"
"Nej, alltså det är min navel, det måste det vara. Eller finns nåt annat där?" Jag börjar nu undra hur min mage ser ut egentligen, om det uppstått nåt konstigt sedan jag speglade mig på morgonen. Någon spontanuppkommen bristning som smugit sig på under den senaste timmen eller så.
"Nej, jahaaaa....jaja nu ser jag. Ja, hehe. Ok, naveln, det måste det vara ja, det finns ju inget annat där!"
Det är tur för min sinnesfrid att detta inte är samma barnmorska som gjorde ultraljudet, då hade jag nog inte varit lika säker på att Lilla Abushabab är en pojke länge. (Alltså, inte för att jag bryr mig om könet så länge barnet är friskt, men det vore bara jobbigt att ställa om sig tror jag.) Men ultraljudskvinnan var tyska (tror jag) och mina fördomar om tyskar säger mig att de är väldigt effektiva och kompetenta, så det är nog lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar